Volunteer Poetry

BÖRJAN PÅ NÅGOT NYTT.

cornelia — Fri, 14 May 2010 11:51:57 +0000

Jag fann den plats, vilken gav mig och min själ ro. Jag fann det liv, vilket starkt beundras. Jag fann den glädje, vilken aldrig upplevts tidigare. Jag fann ett andra hem. Ghana. Den livsstil jag levde i Ghana, kommer jag inte kunna förklara med ord. Det kan låtas främmande för många av er, att jag skulle vilja leva mitt framtida liv i Ghana. Men livet i Ghana, har något som vi i västvärlden inte har, och aldrig kommer kunna få eller uppnå, och det är den enorma kärleken. Det är livet med naturen och det är livet här och nu.

Jag har fått känna glädjen av att ge, den känslan är obeskrivlig. Därför tänker jag inte sluta att ge. Min sista vecka i Ghana, sade jag till en god vän, även en inspiration till mig, att jag aldrig varit så tacksam, och att jag fått uppleva en så fin avslutning på min vistelse, de ord jag fick tillbaka, skulle bli de ord som fick mig att tänka som jag gör idag, just nu. Orden var “början på något nytt.”, det menades med att den fina avslutning, var början på någonting nytt. Mycket riktigt, och mycket sant. Min vistelse i Ghana, har blivit början på något nytt.

Jag är tacksam. jag är glad att fått ta del som volontär. Jag vill ge ett tack till alla volontärer under min vistelse. Jag vill ge ett tack till er som följt mig här på min sida. Jag vill dock nämna att detta är inte slutet. Detta är början på något nytt, inte sant. Jag vill nu publicera ännu en sida, vilken kommer bli min fortsättning. En fortsättning på livet efter min volontär tid. Syftet med sidan är att för mig själv skriva tankar om det viktiga i livet, ur min synvinkel ser på ting, och vad jag anser är viktigt att värdesätta. Jag skapar denna sida för att även ge inspiration, och det finns tillfällen för dem som vill tycka till och ge tankar tillbaka.

Ni kan följa mina tankar vid Vintagepoesi.wordpress.com

AVSLUTANDE MENING, MED HJÄRTAT KVAR I GHANA.

cornelia — Fri, 14 May 2010 11:21:26 +0000

Det har gått drygt tre veckor sedan jag anlände till Sverige. Jag funderade inte något större vid hur reaktionen skulle bli när jag skulle inta det vanliga, med ett annat ord, verkligheten. Jag hade anat att ett eventuellt förändrat tänkande skulle infinna sig, men inte hade jag trott att min kropp, sinne, själ, hjärta och tankar skulle utvecklas, eller kanske till och med förändras, vilket det faktiskt lyckats ha gjort. Jag sade ett sorgligt farväl till Ghana, och när flyget lyfte från Kotoka international airport i Accra, frågade jag mig vad jag egentligen åker hem till. Jag fick en panik känsla och jag kunde känna att mitt hjärta nästan var beredd på att lyfta hela mig, för de slag som mitt hjärta slog.. fick mig och min kropp till att bli i okontrollerat tillstånd. Min kropp gjorde ett val.. Mitt hjärta lämnades kvar i Ghana.

Väl hemma finner sig tankarna på det liv jag fått ta del av och uppleva. Det liv jag aldrig kommer sluta fascineras av. De tre månader jag givit mig till ett annat land, samhällsstruktur och blivit omfamnad av ett annat folkslag med dess kultur och ett skilt tänkande, har jag nu blivit medveten om att det vill ta sin tid att landa, såväl fysiskt som mentalt, återhämta sig och anpassa sig till samhället jag lever i. Det är mycket, jag kallar det liv, jag fått gå igenom, med ständigt nya intryck och blivit satt i situationer där jag tvingats ta ställning, eller på något sätt finna någon slags bestämd åsikt, där det kan handla om att låta sig anpassas eller inte. Det är många ting, vilket skiljer Ghana och Sverige. Det är just skillnaden som givit min vistelse något så otroligt mycket. Jag har fått möta en mängd nya ting, vilka jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Nya människor, nytt tänkande, nya prioriteringar, framförallt ny livsglädje… där jag med mitt hjärta är tacksam och värdesätter det liv jag har, det liv jag lever, och den människan jag är och i den kropp jag lever. Min volontär tid har gett mig själv, och öppnat upp många nya dörrar och möjligheter, att jag nu står med mina egna ben i vy över vad vi som människor kan förändra i världen. Jag vill säga er, låt er inspireras och åk som volontär. Det kommer ge er och ert liv väldigt mycket tillbaka. Min tid som volontär, mitt liv i Ghana är obeskrivlig och oförglömlig!

PICTURES.

cornelia — Fri, 14 May 2010 10:54:56 +0000

VID LIVET.

cornelia — Fri, 23 Apr 2010 13:20:37 +0000

Jag vill med denna text enbart skriva att jag ar vid livet och att jag just nu lever min sista dag i Ghana. Jag har inte funnit tid att dela med mig av den sista tid jag givits i Ghana. Jag har tillsammans med Ulrika, fatt mojlighet att ta del av, och blivit omfamnad av ett annat Ghana, en storre och djupare del av Ghana. Jag har manga tankar for tillfallet, och vet inte vart jag skall borja. Min kropp och sjal ar tung, och aven om inte manga ord ar skrivna, skall ni veta att jag inom snar framtid kommer dela med mig av hela min vistelse i Ghana, det kan ocksa kallas en sagoberattelse. Min kropp ar tung av den anledning att jag valdigt snart skall lamna den plats som ger mig lycka och varme. Tyngden i kroppen utrycker sig i nagon form av angest, och det blir svart for mig att tanka.

Jag vill snart dela med mig av alla de tankar och kanslor, vilka befinner sig inom mig da ska ni fa mojlighet att lasa om min karlek till landet Ghana.. kanske till och med mitt andra hem.

PICTURES.

cornelia — Thu, 08 Apr 2010 19:36:09 +0000

ETT NYTT STEG.

cornelia — Thu, 08 Apr 2010 19:34:09 +0000

Jag begav mig tidigare till barnen denna morgon. Med ett leende, och ett hart grepp om pasen med godisstrutar, hade jag inte nagon storre tanke pa att det faktiskt kom att bli min sista dag. Dagen sag i princip ut som vanligt, men varje hand jag fick i min hand, holl jag kvar sa lange jag kunde. Varje stund, och varje ogonblick stannade tiden upp, och jag slot mina ogon. Nar barnen haft lunch, och jag hjalpt de minsta med de sista tuggorna, och serverat vatten (jag lat dem leka med vattnet idag, vilket de tycker om men aldirg far gora), slappte jag ut dem pa garden, vilken gladje, vilka skratt och vilken energi. Varje uttryck, varje ord, varje kram.. ni forstar inte. Nar jag visste att det var dags for mig att lamna barnen, bad jag en av lararna beratta pa deras sprak, fante, att jag skall lamna, tacka dem alla, att jag tycker om dem valditgt mycket och kommer att sakna dem. Martina och Henry kastar sig runt mig. Det hogg i mig och jag kunde inte halla emot mina tarar. Jag holl om alla lange, och nar jag gick holl jag hart om deras hander och sa, me pe woassem, vilket betyder jag alskar dig, till vart anda en. Det har varit en kanslosam dag, och jag har svart att skriva. Jag har inte riktigt forstatt det annu.

Tiden gar vidare, sa aven livet har i Ghana. Redan imorgon blir det nya tag och nya aventyr. Jag skall efter en packad vaska ta mig till Accra vid eftermiddagen och mota Ulrika och Judy, vilka anlander runt 19.00. Pa lordag vantas en lang fard till Kumasi. Jag ar mycket medveten om att jag kommer fa se stora skilldringar, och en annan del av Ghana. Jag ar oppen for nya intryck och erfarenheter. Far jag tillfalle att uppdatera pa min vistelse i Kumasi, tar jag den till akt.

Jag vill i denna text skriva en kram till Maja. Tack for dina ord och ditt brev! Ehee, tanker mycket pa dig. Vi ses hemma snart.

PICTURES.

cornelia — Tue, 06 Apr 2010 19:40:17 +0000

TIDEN.

cornelia — Tue, 06 Apr 2010 19:25:34 +0000

Tiden i Ghana forandras standigt. Vid min vistelse pa daghemmet idag, fick jag information om att barnens ledighet har blivit andrad till denna torsdag, istallet for nasta vecka. Jag forfragade mig sakert tva ganger om det var sant. Jag blev stalld.. och lite stressad. Det innebar att jag enbart skulle fa krama om mina barn i tva dagar, for nar de ar tillbaka fran deras ledighet, ar jag hemma i Sverige igen. Det som gatt runt i mitt huvud, ar vad min tid skall agnas at den sista tiden. Tanken pa att jag ar har for en anledning, att jag ar har som volontar, vill jag nu soka mig till ett annat projekt den resterande tid jag har kvar har i Ghana.

Jag fann mig vid tanken att en tjej vid namn Ulrika anlander till Ghana denna kommande helg, och jag har nu bestammt mig for att ta mig till Kumasi pa lordag tillsammans med Ulrika, och Judy fran England. Har skall jag fa mojlighet att tillbringa nagra dagar pa ett barnhem. Jag kommer for tillfallet inte beratta sa mycket mer, utan nu skapar jag ett litet hemlighetsmakeri. Jag vill dock namna att jag har ett leende pa lapparna nar jag skriver detta.

Idag har jag, i tanken pa att jag enbart tva dagar kvar pa mitt projekt, suttit och gjort 30 stycken sma godis pasar och forbereder nu en liten overaskning till barnen, pa torsdag skall barnen bland annat fa uppleva fiskedamm! Jag har dessutom blivit bjuden till en personal traff imorgonkvall, och aven om det kom ganska kort, att jag maste lamna mina barn valdigt snart, tror jag att det kommer bli en fin avrundning pa min vistelse pa Happy Home.

PICTURES.

cornelia — Mon, 05 Apr 2010 20:18:30 +0000

THERE IS TIME FOR EVERYTHING.,

cornelia — Mon, 05 Apr 2010 20:17:31 +0000

I lordags fick jag mojlighet att mota tva norska genter, Emilie och Odas, hem och projekt. Denna morgon tog jag taxi till en by vid namn Achiase, vilken ligger ungefar tio minter vast om min by. Jag mots av en landsbyggd, och en liten gul handskriven skylt. Dar det star skrivet, childrens home. Jag tar ett djupt andetag och foljer stigen upp till den byggnad, vilken ar den anda jag kan se sa langt mitt oga kan na. Nar jag narmar mig denna byggnad, mots jag av en liten pojke, inte mer an 5 ar gammal. Han tog pasen jag hade i handen till sin egna hand och tog ett hart grepp om min arm och drog upp mig sista biten av stigen. Jag far mota 12 glada barn i olika aldrar, och de foljer mig in till Emilie och Oda, vilka bor precis intill barnhemmet. Dar sitter flickorna och tvattar, medan barnen blygt kommer fram och presenterar sig. Jag vandrade en runda pa garden och blir visad var skolan ar placerad. Darefter satte vi oss ned for att lyssna pa tva utav pojkarna, vilka inte kan ha varit mer an tio ar, som sjong och spelade trumma gjord av en plastbunke och en trapinne. Annu en kansla jag aldirg kommer kunna aterberatta. Medans dessa pojkar, fylld av gladje och musikalitet stod for musiken, foljde resterande barn efter med dansen. Den minsta flickan pa tre ar kunde vicka pa hofterna vill jag saga er. Denna miljo, denna stamning, dessa barn. Kanslan ar obeskrivlig. Darefter blev vi kallade till samlingslokalen, dar flickorna knot afrikanska tyger runt kroppen sin, och tillsammans med trummorna.. blev det dansuppvisning. Jag kunde se hur glada och lyckliga dessa barn var, och ar. Vilken utstraling och energi! Jag tillbringade hela dagen hos dessa vackra barn, tills solen gick ned.

Det blev sondag, da jag vaknade, tog pa mig ett tyg runt kroppen, bar upp en silvrig bunke pa huvudet mitt och gick bak pa garden for att tvatta. Jag spenderade hela formiddagen pa garden, skrev dagbok och hade sallskap med den yngsta pojken i familjen, Najib, som ocksa satt och tvattande. Inget slar en ledig dag i varmen, i tystanden, enbart ljudet av faglarna.